Djurgården förlorade med 1–2 mot Häcken på söndagen. Det händer. Förluster är en del av kontraktet. Men det är inte det som gör mig rasande.
Det är det som hände efteråt — eller snarare inte hände.
Jag har sett spelare ta emot burop efter katastrofmatcher, stå kvar med armarna längs sidorna och ta emot. Det kräver något. Det visar att du förstår att de där personerna bakom staketet betalade för inträdet, tog bilen från Södertälje, köpte varm choklad i kylan och trodde på dig. En målvakt som viker in i tunneln direkt säger ett enda sak: jag är inte intresserad av den relationen när den kostar mig något.
Sporten handlar om just det — att relationen är ömsesidig också när det bränner.
Jag undervisade ungdomar i 35 år. Det svåraste jag lärde dem var inte multiplikation eller syftningsfel. Det var att stanna kvar när det är obekvämt. Att inte försvinna. Den läxan gäller tydligen fortfarande.
Djurgårdens ledning borde ställa ett enda krav inför nästa hemmamatch: ni hälsar på fansen efteråt, oavsett resultat. Tre minuter. Det är allt det tar. Tre minuter och en ryggrad.
Kaminski är en bra målvakt. Det är just därför det gör ont.