Potter har gjort det klart att Gyökeres och Isak är startelvans mittanfallare när båda är tillgängliga. Det är rimligt. Det är rätt. Men det skapar ett vakuum för Johansson som jag inte är säker på att någon i ledarstaben hanterar tillräckligt bra. Han är varken reserv med tydlig roll eller verklig konkurrent. Han är ett mellanting.
Jag har sett det förut, i omklädningsrum där spelare fastnar i den rollen. Det börjar med att man passar lite lagommare i träningen. Sedan väljer man det säkra alternativet i stället för det sprängfarliga. Till slut spelar man inte fotboll — man hanterar sin position i truppen. Det är en subtil förändring, men den syns på planen direkt.
Johansson är en rörlig forward med bra timing in i djupledsrörelser. Han passar faktiskt bättre mot en lågblockerad motståndare än vad Isak gör, för han drar inte lika mycket mark. Mot Tunisien, om och när Sverige möter en defensiv fembackslinje, kan han vara mer effektiv i de korta ytorna än folk tror.
Men för att han ska fungera fullt ut behöver han träna som om han spelar. Potter är bra på att hålla stämningen uppe i gruppen, det har vi sett. Frågan är om han ser det här, eller om Johansson försvinner i skuggan av allt annat som händer runt VM-kvarteret.
Dallas kan visa sig vara precis rätt plats för Sverige. Men för Herman Johansson gäller det att inte bli en turist i sin egen turnering.