Jag tänkte på Råsunda i slutet av nittiotalet, när AIK vann allsvenskan med ett lag som verkade oemotståndligt men bars av en skör balans — en skada på rätt ställe kunde ha tippat allt. Det är fotbollens grymma logik: man bygger något med stor möda och sedan rycker slumpen undan en bricka. Pontus Jansson är borta för hela säsongen med korsbandsskada, och nu är Besirovic på väg till MR-kameran. Tränaren Bartlett stod framför mikrofonen efteråt och sa att Kalmar var bättre — en sällsynt ärlighet som man sällan hör från en vinnande bänk — och i den ärligheten låg ändå en oro som inte försvinner med tre poäng i tabellen.

Zadok Yohanna rör sig längs sidlinjen med en frihet som påminner om hur unga spelare såg ut innan akademifotbollen slipade ned kanterna. Scouterna har börjat samlas, det vet vi, och den sortens uppmärksamhet brukar följa en rytm: först viskar man, sedan höjer man rösten, sedan är spelaren borta. Jag minns hur det var med Kennedy Bakircioglu i Hammarby i början av tvåtusentalet — hur man såg något i honom som var svårt att sätta ord på men omöjligt att ignorera — och det är samma känsla nu runt Yohanna, en känsla av att man sitter på läktaren och vet att man bevittnar något som inte varar. Det är inte vemod, det är bara fotbollens villkor.

Nere i Göteborg utreder polisen bråk efter Häcken mot Gais, och Gais befinner sig fortfarande i tabellbotten efter att inhopparen Lindgren avgjorde derbyt. Det finns en bitterhet i att ett derby avgörs av en avbytare — inte för att det är orättvist, utan för att det bekräftar en berättelse om ojämlikhet som Gais-supportrarna känner i kroppen. Och ändå är det just sådana mål som fastnar längst: Lindgren som kliver in, som inte bär på matchens hela tyngd, och just därför kan göra det som de andra inte orkade.

Hampus Eriksson sa om Jansson-tappet att det är helt omöjligt att ersätta honom, och det är en mening som är sannare än den låter. Jansson är inte en spelare som täcks av en annan spelare — han är en attityd, en röst i omklädningsrummet, en kropp som kastar sig framför avslut med en övertygelse som inte går att coacha fram. AIK kan hantera förlusten av hans meriter. Det svårare är att hantera förlusten av den tonen han sätter.

Doumbia hos Häcken har lockat Strasbourg, Nice och Rennes, och bud väntas i sommar. Man sitter med sin gammaldags anteckningsblock — ja, jag använder fortfarande ett sådant — och skriver ner namn som man vet att man om tre år kommer att hitta i Champions League-sammanhang. Det är en konstig yrkesroll, att följa svenska talanger med en blick som är både stolt och resignerad.

Någonstans i allt detta, i skadorna och scouter och polisutredningar och avgörande omgångar, pågår fortfarande fotboll — på gräsmattor som luktar april, inför publik som kom dit för att tro på något.