Jag har kollat på Johansson ett tag nu. Han är inte den typ av spelare som tar över ett match, men han är heller inte en som försvinner. Mittfältaren gör det som behöver göras — täcker ytor, håller enkelt, spelar framåt när det finns läge. Det låter tråkigt. Det är precis vad ett landslag behöver av sin åttare.
Potter har byggt det här laget kring Gyökeres och Isak längst fram. Det vet alla. Men för att de två ska få bollen i bra lägen krävs det någon i mellanplan som inte krånglar. Johansson förstår det spelet. Han har spelat det varje vecka i MLS och hittills sett bekväm ut i VM-sammanhanget, vilket inte är självklart för en spelare på den nivån.
Frågan är vad som händer när motståndet trappar upp. Tunisien var hanterbart. Nederlanderna är något annat. De pressar högt och vinner tillbaka bollen snabbt. Johansson behöver kunna ta emot under tryck och vända spelet på en touch — inte två, en. Det är där Allsvenskan ibland sätter gränser för vad kroppen minns.
Jag vet inte om han håller i ett toppmöte. Ingen vet det ännu. Men Potter verkar se något i honom, och Potter har inte gjort många felaktiga läsningar av det här laget.
Hemmaplan i Dallas kan vara en mental fördel. Eller en distraktion. Det beror helt på vem Herman Johansson är när matchen väl drar igång.