Jag har aldrig spelat ett stort mästerskap på hemmaplan, men jag vet vad det gör med en spelare när omgivningen drar åt för många håll. Familj dyker upp. Vänner hör av sig. Journalister vill ha storyn. Johansson är 24 år och mittback i MLS — han är inte van vid den här typen av tryck. Och Potter har satt honom i startelvan mot Tunisien.
Det var inte ett dumt val. Johansson är en disciplinerad spelare som sällan gör det svårt för sig själv. Han täcker sin zon, han kommunicerar, och han panikfixar inte. Mot Tunisien funkade det. Men Tunisien är inte Nederländerna.
Nu väntar Oranje. Memphis kanske inte spelar längre, men de har Gakpo, de har Dumfries, och de har en press-struktur som kräver att mittbacksparet agerar snabbt med bollen. Om Johansson tvingar igenom ett extra passningsalternativ eller håller bollen för länge — och det händer när man spelar på sin hemmaplan med 60 000 ögon på sig — så trycker Nederländerna på den sömmen tills den brister.
Lagerbielke och Johansson kan fungera ihop. Men Potter måste bestämma sig: vill han ha Johansson som byggsten i uppspelet, eller som en som rensar och skickar vidare till Lindelöf? Det är två olika roller. Båda går att fylla. Men man kan inte göra båda på samma gång mot ett lag som Nederländerna.
Johansson är hemma. Det är fördelen och problemet på samma gång.