Jag har sett fotboll sedan 1975. Jag har sett otur. Jag vet hur det känns när bollen inte vill in. Men det som hände när Hammarby mötte Örgryte på lördagen var inte otur — det var ett skämt som fotbollsguden drog på vår bekostnad, och ingen verkade fatta poängen.
Det som förargar mig är inte förlusten. Förluster händer. Det som förargar mig är tystnaden efteråt.
Fyra stolpträffar i en och samma match är en statistisk anomali. Det är något man pratar om i tjugo år. Det är något tränaren river sig i håret över när han är åttiosju och bor på äldreboende. Men i intervjuerna efteråt? Axelryckningar. Klichéer om att "vi måste jobba vidare". En och en halv minut framför kameran, sedan in i omklädningsrummet.
Stolpen är fotbollens grymaste dom. Den ger dig ingenting — inte ett mål, inte ett hörna, inte ens ett inbytesspark att dölja sig bakom. Stolpen säger: du var där, men du fick ingenting. Och Hammarby fick höra det fyra gånger på nittio minuter.
Det förtjänar mer än ett skuldlöst axelryck.
Sätt dig framför kameran. Var förbannad. Visa att det svider. Publiken som stod där och såg bollen studsa ut gång efter gång — de förtjänar att höra att det gör ont även i omklädningsrummet.
Fyra stolpträffar. Ni förlorade. Det är tillåtet att se ut som att det spelar roll.