Eriksson är inte den typ som talar för att höras. När han nu säger att matchen borde ha stoppats är det inte ett utspel — det är en dom från någon som förstår maskineriet inifrån. Han var en av Sveriges bästa domare under en era då VAR var science fiction och varje beslut landade tungt och slutgiltigt på en mans axlar mitt på planen, utan replays, utan öronmussla, utan hjälp. Jag minns honom i en Europamatch 2009, hur han backade tre steg efter en situation och ändå inte blåste — inte av feghet utan av visshet. Det var ett hantverk. Den sortens hantverk saknas nu i debatten kring det aktuella målet, där alla verkar ha en åsikt men få förstår regelverkets exakta formulering om varför spelet ska avbrytas.
Problemet är inte att domare gör fel. Det har de gjort sedan spelet uppfanns, och de kommer fortsätta göra det, för fotboll spelas av människor och döms av människor och den sammanblandningen är spelens förbannelse och skönhet på samma gång. Problemet är vad som händer när en erfaren röst, en röst med trovärdighet att tala om dessa ting, tillåts reduceras till klickbete. Erikssons ord förtjänar mer än en rubrik — de förtjänar ett samtal om var gränsen går mellan domares befogenhet och regelns bokstav, om hur VAR förändrat inte bara besluten utan hela speluppfattningen hos de som agerar på planen. Spelare spelar nu med ett halvt öga mot sidlinjen, som om de väntar på ett tecken från en gud som kanske, kanske inte, ingriper.
Jag tänker på Mikaël Silvestre i en Champions League-kväll i slutet av nittiotalet, hur han tappade koncentrationen en halv sekund för att han trodde linjedomarflaggan skulle rädda honom, och hur den halva sekunden kostade hans lag matchen. Offside-instinkten, den reflexmässiga rörelsen, förändrar spelet redan innan tekniken aktiveras. VAR har gjort något liknande med hela fotbollen — den har skapat ett rum av osäkerhet där spelare, tränare och publik alla inväntar ett utslag som kan komma, eller inte komma, och under väntan förlorar matchen sin egen andedräkt.
Eriksson pekar på något som går djupare än ett enstaka mål. Han pekar på en gräns som suddats ut — gränsen mellan när en domare äger spelet och när spelet äger domaren. I det gamla systemet, det som Eriksson levde i, var varje beslut hans. Han bar det hem. Det formade en annan sorts auktoritet, mindre korrekt kanske, men mer levande.
Nu sitter någon i ett kontrollrum med fyrtiotre kameravinklar och ändå hinner tvivlet slinka in.
Det var precis den sortens tystnad som måste ha fallit i det omklädningsrummet efteråt — inte stormig, inte dramatisk — bara den grå, avmattnande känslan av att ha spelat en match som vägran att låta sig avslutas på rätt sätt.